En Skånetripp innebär oftast med andra ord 50 mil enkel resa ensam i en bil, vilket ger en ganska mycket utrymme till att tänka. I riktning mot Skåne brukar jag alltid vara exalterad och tänka att nu ska jag imponera på alla Janssons med lite framtidsplaner. Brukar vara att ta lastbilskort så fort jag fyllt 21 (och med andra ord ha högst körkortsbehörighet i familjen, det kan man ju skryta med) och åka Europa runt med fantastiska hästar som tycker mest om mig i hela världen. Se till att vinna priset som "Årets groom" på Ryttargalan och som vanligt vara rätt grym. Då brukar min inställning vara "det är ju kul, ett annat jobb kan du ha när du inte längre tycker det här är roligt".
På vägen tillbaka till Arboga med några dagars perspektiv på allt som heter hästar så känner jag att det är väl en jättedum att dra sig mer in i den där härvan än vad jag redan är. För att bli en topgroom måste du jobba dig upp. Det tar år. Sen när man väl har tagit sig dit ska man ju helst göra det i några år också. Då börjar jag närma mig 30. Med andra ord är jag 30 år och har inte ens en utbildning. Allt för att jag gillar att ha ett extremt slitigt jobb, som mestadels av tiden faktiskt är rätt jobbigt, men som vägs upp av att hästarna är underbara och att det är så fantastiskt roligt när det går bra.
När jag är hemma och har tid att vara civil, gå i ett köpcentrum och titta på alla fina kläder jag vill ha och går därifrån med standardfrasen ringande i huvudet "När ska jag ha på mig det där?", och tittar på massa bra filmer, och ser alla bilder från resor i Australien och Asien som det flitigt facebookas om, då vill jag så mycket annat. Jag vill också resa. Jag vill ha på mig fina kläder. Jag vill ha en karriär. Jag vill bli framgångsrik. Jag vill ha en pojkvän att somna bredvid som säger att jag är finast i hela världen. När jag är 30 vill jag vara gift och ha barn.
Let's face it - det går sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar