15 december- avskedsbrev till Kicki

Hey my love. Det är konstigt hur allt känns helt normalt fram tills dess att man inser att det är allra sista gången. Allra sista promenaden, allra sista sambo-kvällen, allra sista selfien, allra sista sleepovern. Allra sista gången jag kommer hem och bara är, med dig. Jag är en känslokall ensamvarg som inte ens gråter till PS I love you, och aldrig någonsin har jag fällt en endaste tår för en annan människa. Fören idag. Så jag sitter här nu, trött och ledsen, lyssnar på Taylor Swift och medvetet skippar förbi Shake it off eftersom jag inte ens ser poängen i att försöka göra den lika bra utan dig. Jag hoppas att du förstår vilken stor del du fått i mitt liv. Du och Bettan är dom bästa vännerna jag någonsin haft och någonsin kommer ha, mina soulmates. Jag vill se världen med er, ta över den. Finns inte en enda känsla i världen jag inte kan dela med er. Finns inte en enda dålig dag som inte kan räddas med en spontan-dans utanför våra rum, helst i bara underkläder eftersom det är SÅ spontant. Jag vet att du inte har dött och du finns bara några timmar bort, men det är bara det att jag redan nu saknar att träffa dig varje dag. Att se dig vid frukosten och inte behöva säga godmorgon (eftersom vi båda vet att det är överskattat), att se dig i stallgången med illa matchade färgkombinationer på dina kläder, att på eftermiddagen höra dig svära efter att Irma skvätt ner hela dina nytvättade byxor med lera, att åka hövagn (vilket för övrigt aldrig kommer sluta vara roligt), att i kör utbrista "JAG DÖÖÖÖÖÖR!!" när Damon bara är helt fantastisk på Vampire Diaries, och att sätta hela My songs know what you did in the dark- extremt högljutt och falskt, i bilen påväg till Ica. Behöver jag fortsätta? Jag saknar dig redan. Jag kommer sakna dig varje dag tills dess att vi ses igen. Älskar dig min vän, go kick ass!